Erfarenheten
Erfarenheten, ljuva erfarenheten, du som visa är bekant, du som alla oinvigda trånar efter. Vad är du? Solblekta hornhinnor, kaffefläckade stämband, dammiga trumhinnor? Vad innebär det att vara förtrogen med dig, att vara erfaren? “Saol, Saol i bokhyllan där, säg mig vem erfarenheten är”, frågade jag.
“Kunskaper och färdigheter erhållna genom något som man varit med om”, svarade Saol.
Ett uppenbart svar. Vi får fortsätta utan trogne Saol. Tyvärr kan jag inte ge mitt egna lexikonala erfarenhetsbegrepp, det skulle vara alltför diffust och förment; jag hoppas istället att man får en känsla och uppfattning av det genom denna text, kanske är detta framställningssätt dessutom mer i enlighet med min egentliga uppfattning om erfarenhet.
Proust och hans barndom
Vi börjar med Proust givetvis, som varje aspirerande skribent och författare har en så stark dragning till, ofta – vilket är mitt fall – utan att ens läst något ur på spaning förutom dess första mening. Läsdagar, en essä av Proust där han tar med oss på en resa genom barndomens dagar då hans ögon flackade mellan böcker och världen där utanför, iakttagande och reflekterande. Den är skriven genom en nostalgisk och reflekterande tillbakablick hos en ung man, en ung man som nu förstår sin barndom genom barnets minnen. Matbordet är dukat, gammelfastern tar sin vanliga tugga av maten för att sedan avge sitt alltid punktliga omdöme utan att ta en till tugga. Gammelfastern, förnäm och väluppfostrad, tar alltid så mycket plats hon finner lämpligt. Ett bi surrar förbi och drar vår blick från boken när vi ligger på mage och läser på den solvärmda parkbänken. Ett rum jag inte har format eller inrett, ett främmande rum är där jag helt enkelt trivs bäst, skriver Proust. Han föredrar hotellrum i nya städer, där man kan se de nötta lakanen, tavlorna av kungar ingen vet namnet på och allt liv som funnits där innan man själv tar sin plats, där känner han sig hemma. Rum inredda med liv.
Barndomen var aldrig så färgstark som den är här, två decennier eller så senare, då Proust minns och går igenom hela sin barndomsby, kanske samtidigt som en madeleinekaka ligger på botten av en tekopp, efter en drömmande hand tappat ner den däri. Aldrig tidigare har jag tagit del ett så fantastiskt exempel på erfarenhet, vare sig just denna erfarenhet varit sprungen ur en färgglad fantasi eller genom världens intryck i Prousts bruna ögon. Erfarenheten är att återvända.
Benjamins ägg
Vart finner man den här erfarenheten, kan man nyfiket fråga, ty den kan vara svår att hitta. Hur ska jag återvända åt något ännu inte funnet? Den går inte att köpa i butik, inte går den heller att leta efter bland fantastiska vyer eller tvinga fram ur något som helst. Men ändå finns den där, i ett kalt vitt tak med en skrovlig textur och suddiga konturer, eftersom blicken är vänd inåt, in mot tiden. Blyga ljud vågar sig ut när världens alla bullriga gått sin väg.
Man finner den i arbete, tystheten, i väntan på övergångsställen eller i hissen påväg upp till toppen av Eiffeltornet. Walter Benjamin, mångsysslaren med en “mikroskopisk” blick på tillvaron sade en gång något underbart:
“Uttråkningen är den drömmande fågeln som kläcker erfarenhetens ägg, ett rasslande i löven driver bort honom”.
Jag undrar vad som finns utanför ägget. Du får gärna fortsätta metaforen hur långt du än vill, det blir nog en vacker saga, men nu får citatet räcka för mitt syfte. Det är just i stunden, när sinnesintrycken inte har ett lika starkt grepp om oss som vi börjar ponera och minnas. Men citat kan också vara en utsökt källa, de kräver en gedigen reflektion och kan ge upphov till många föreställningar. Själv har jag gått runt och burit på just detta i någon månad.
Trädet
Ett frö i tomma intet, det kan vara vad som helst, så länge det är en upplevelse i vårt subjekt. Allt kan vara en upplevelse vågar jag säga, må det vara en vacker syn, ett ljuvligt ljud eller en hisnande tanke. Nu krävs handling, ty erfarenhet är inte någonting som kommer till en, utan det är en något man gör. Det är inte att uppleva så mycket som möjligt eller så bra saker som möjligt, utan en upplevelses relation till subjektet. En letargisk person har aldrig erfarenhet, för det än skapande process, ett arbete i sig. Den ryms inte inuti upplevelsen, istället är det något man som subjekt spontant skapar och broderar in i upplevelsens stramalj.
Gå tillbaka till det här fröet och vattna det med tankarnas omsorg, lys med dina inre ögons glans på fröet och få det att växa. En stam växer ut, det är erfarenheten! Fortsätt och en gren, ett första grönt löv tittar ut, snart har du en hel trädkrona av olika erfarenheter. Titta hur mycket ett enda frö, en tanke, kan ge. Väx dig en trädgård och botanisera bland alla dessa disparata och fullkomligt unika växter, för jag lovar att den trädgården hittar du aldrig vart än du åker, förutom inuti.
Gräshopporna
Alla bönder i främre orienten vet vilken pest vandringsgräshoppor kan vara. Redan i gamla testamentet skrevs det om en av Egyptens tio plågor: gräshoppsinvasionen. De kommer miljardtals och härjer allt land och gröda i sin väg. Men vad har emellertid vår sköna inre trädgård för oro för en främmande gräshoppssvärm, inget kommer väl åt den? Nej, inget må väl komma åt den, men skada kan åsamkas indirekt, genom den enda som har tillgång: trädgårdsmästaren.
Det första man kan råka ut för är att glömma att vattna blommorna, det är lätt hänt. Vårda trädgården, förse den med näring,omsorg och nya frön, så att den inte torkar och blir otjänlig. För det andra kan solen sluta skina i detta inre, ljuva paradis. Glömskans mörker lägger sig över dalen, kyla och vind gör träden kala och till slut kommer vintertid. Plocka upp blommorna och lukta på dem, dela med dig och bjud på allt det vackra. För det tredje, må det vara det viktigaste, var varsam med fröna du planterar. Låt inte ogräs ta överhanden, släpp inte in ohyra som fördärvar.
Mitt imperativ lyder: Lista ut och ta dig an ditt ogräs. Stanna upp, blicka tillbaks, reflektera och ifrågasätt och framförallt: skapa.
Lämna ett svar till Micah2306 Avbryt svar