*Denna text är ett tillägg till översättningen av La mort de l’auteur av Roland Barthes.
Idén om att översätta La mort de l’auteur uppstod två gånger hos mig, en gång utifrån en lust att just översätta den, den andra gången uppstod den utifrån ett behov av att sprida den och dess innehåll. När jag först tog mig an verket gjorde jag det för ett självuppfyllande, utan att ens ha läst det. Jag ville nämligen veta vad det var och insåg att det inte fanns tillgängligt på svenska för allmänheten och kom då på idén om att översätta det. Utåt sa jag att anledningen var att altruistiskt bidra till den begränsade tillgängligheten till viktiga verk från kontinentala tänkare men egentligen var det enbart för ett självuppfyllande, för att hävda mig. Utan att riktigt förstå verket eller dess historia, driven av den blinda vetskapen av att det var “ett stort verk” och att ingen annan tidigare gjort det såg jag jag det som den perfekta chansen att skriva in mitt namn i de lärdas gästbok, sätta en klick på deras svårtillgängliga tavla. Jag hade knappt läst igenom texten ens en enda gång innan jag satte igång med översättningen tålmodiga arbete. Ihåligheten i min åtagna uppgift kröp sig snabbt inpå mig och jag lade ifrån texten utan att blicka tillbaka eller sakna den, den betydde inget för mig egentligen, det var översättandet jag ville åt.
Och så en majkväll gå jag runt på Lunds (diskutabelt) bästa konstmuseum, Skissernas, och vältrade mig i alla gratisupplevelser jag erbjöds. Det var “Skissernas night”, muséet höll öppet sent inpå kvällen med dansgolv, uppträdande, aktiviteter och dylikt. Det var en kväll upplagd för intressanta upplevelser minst sagt. Efter att ha irrat runt ett tag och dansat technokoreografin lite blasé – som tycks vara det sedvanliga – framför en diskjockey med en insektsliknande mask av guld gick jag iväg från dansgolvet tillsammans med min medredaktör Ramne. Vi låg och filosoferade – som man gör – i vad som tycktes som en transinducerande sal där stora blåa ljusrör rörde sig sakta långt där uppe vid det spegeltäckta taket, det var helt fantastiskt. Det är väldigt lätt att ha just fantastiska upplevelser när de erbjuds så givmilt av kulturinstitutioner som Skissernas, vilket jag uppmanar alla att ta vara på, som Cicero den gamla romerska gubben sade: “det är lätt att finna något gömt, om platsen pekas ut för oss”. Men vad var det för speciellt den kvällen som öppnade mina ögon för ett franskt litteraturteoretiskt verk från 60-talet?
Vi fortsätter ut ur muséet, beredda att gå hem säger vi hejdå till intendenten utanför som uppmanar oss att gå och se en performance art i närheten. Där, i slutet av skulpturträdgården står en kille och pratar med sin publik på en engelska med stark fransk brytning, iklädd kostym och en hatt liknande en groda, det verkar rätt tråkigt egentligen, men vi stannar en stund till. Då börjar det, ett av mitt livs bästa konstupplevelser. Det är ett ytterst apart, komiskt och förvirrande uppträdande, två män står i kaninliknande nylondräkter och gör primitiva bröl medan de slår och skrämmer publiken för att summera det hela i en kort, lika apart beskrivning. Upplevelser som dessa översätts inte så lätt till språk, vilket de flesta av oss nog är medvetna om, så ursäkta mitt bristfälliga målande av scenen.
I alla fall så väcks en irritation när jag sitter där på jordplätten och tittar, några killar bakom mig håller på att fängsla mitt stingsliga öra som så lätt blir distraherat i viktiga stunder. De pratar om hur konstnärerna måste ha en medelålderskris och diverse saker om att de inte “fattar” verket. Uppdragen ur min trans blir jag varse om den och förstår då – tack vare de där killarna – att uppträdandet, för mig, var denna absurda tagenhet av hela verket. Det var otroligt, jag var så tagen av allt som skedde att omvärlden försvann, jag må ha skrattat högljutt eller utbrustit i plötsliga rop av hänförelse, men det vet jag ej: ty jag var inte där. I deras trista konversation inser jag att konstnärerna – “författarna” – som uppträder inte spelar någon som helst roll, de är just nu kaninerna där framme och inget annat, deras vokabulär är begränsade till aggressivt brölande och så ska det vara. Författarna har dött, kvar är verket i dess renhet och mångtydighet, för jag tror alla var lika förvirrade men tacksamma för att få ta del av det här, för var annars skulle vi få möjligheten att vara i den här surrealistiska världen? Min insikt må låta hur banal som helst, men den drev mig åtminstone att översätta detta “stora” verk, så något har vi den att tacka för.
För att uttrycka vad jag tagit med mig från översättandet av verken, kan jag dela mig av några få tankar som uppståt under översättningen och medan jag tittade på de brölande kaninernas performance art:
*
Det sinnessjuka från en sansad varelse är en skrämmande paradox. Det sinnessjuka från en sansad varelse är en fängslande paradox. Det sinnessjuka från en sansad varelse är en befriande paradox.
*
Texten är en stramalj, punktera den med nålen och du kommer inte känna något på andra sidan, endast stramaljens flätade rutnät som töjs ut innan det ger vika för nålens vassa udd.
*
En tanke är en upplevelse, men det intellektuella måste ofta stå vid sidan av sinnligheten.
*
Lev i konsten, inte ögonblicket utan var en tavla, en dans, en ordföljd. Du, läsaren, betraktaren, har ibland ett ansvar att slita dig ifrån din ynka historia (omvärld), biografi (liv) och psykologi (det kognitiva) i den mån det är möjligt och endast vara verket.
Lämna ett svar till Luca1778 Avbryt svar