Jag vill varken ha en storslagen nyårsafton, ett in i minsta detalj planerat bröllop eller en resa på någon lyxresort där varje minut är tillägnad att njuta. Detta är faktiskt inte vad det ser ut som – ett sätt att porträttera mig själv som en jordnära, avslappnad, skön tjej – utan är de facto ett tillkortakommande. Jag kan helt enkelt inte ha kul på beställning på det sätt som de ovannämnda förväntar sig av mig.
Jag brukar säga att jag tror på “det stora i det lilla”. De små sakerna i livet som bara inte går att planera in och om man försöker planera in det blir det liksom aldrig bra. Jag tänker på skratten som blandas med tårar efter att man löst ett bråk med någon man älskar, de där samtalen som bara uppstår mellan två människor som blivit kvar sist vid middagsbordet när världen tystnat omkring dem eller katten som stryker sig mot ditt ben för att de, på ett sätt som bara katter kan, visar sin kärlek till dig när du behöver den som mest.
Liv Strömquists lyfter i sin senaste bok Pythian pratar (om du inte läst än så lyder mitt imperativ: Läs!) den tyske sociologen Hartmut Rosa och hans begrepp Resonans. Resonans uppstår när vi känner oss berörda av något såsom konst, natur, relationer, arbete och vi är mottagliga att svara på det. Det kan inte tvingas fram, utan är något som kräver öppenhet, tid och sårbarhet. Rosa jämför vårt förhållningssätt till omvärlden med snöfall. Han skriver: “Minns du fortfarande den första snön en dag på senhösten i din barndom? Det var som att en annan verklighet bröt in. Något skyggt, sällsynt kommer på besök, sänker sig ner och förvandlar världen utan tillskyndan som en oväntad gåva”. Med detta försöker Rosa belysa oförfogbarheten över snön, vi kan inte producera den, vi kan inte planera den, om vi håller snön i händerna smälter den mellan fingrarna, om vi tar hem den flyter den bort och om vi lägger den i frysen upphör den att vara snö. Idag däremot, försöker vi göra snö till något förfogbart vilket manifesteras i meteorologi, vinteranläggningar som lovar “snögaranti” eller varför inte skaffa dig en snökanon? Liv Strömquist menar att Rosas beskrivning av snöfall även kan appliceras på kärleken. “Som en överraskning bryter en ny verklighet in, något skyggt, sällsynt kommer på besök, sänker sig ner och förvandlar världen, som en oväntad gåva”. Liksom snön går kärleken inte att planera, producera eller framtvinga. “Plötsligt är den borta utan att man kan förklara varför”, skriver Liv Strömquist.
“Happiness is a butterfly” för att citera artisten Lana Del Rey. Dagarna innan en tenta sprudlar lyckan och allt du vill är att prata, men allt du måste göra är att plugga. Du tänker att om du inte hade så mycket plugg att göra hade du dansat, sjungit, hoppat. Tentan är skriven, du ska fira med dina klasskompisar, du är i händelsernas centrum på en fest men allt du känner är tomhet, kom då glädje, tänker du, men den kan inte pressas fram. Lyckan är liksom kärleken, dålig på att passa tider, antingen är den för tidig eller för sen, det enda du kan veta säkert är att den inte går att förfoga över. Som en fjäril är det upp till den när det är din tur att den sätter sig på dig.
Rosas tes är att vi jagar kontroll, men betalar med mening, närvaro och djup. Han förespråkar ett samhälle där relationell kvalitet prioriteras över kvantitet och produktivitet. Kanske är Rosas resonans en något mer gedigen förklaring till uttrycket “det stora i det lilla” men beskriver ungefär samma sak. The magic won’t happen på en lyxresort utan förmodligen någon helt annanstans, kanske under ett samtal med en främling på tunnelbanan eller en tisdagsmorgon på vägen till jobbet och du inser att våren är här.
Detta kanske kan ge en förklaring till mycket i livet – för det stora i det lilla men också för det lilla i det stora. Men något det framför allt ger en förklaring till, som varken jag eller Dean Martin har haft förklaringen på, är nyårsafton. Nyårsafton är och kommer alltid att förbli amatörernas afton. För oss, vi som är icke-amatörer är varje litet ögonblick en möjlighet till något stort och nyårsafton är en garanti för något litet.
Lämna ett svar