Varför läser vi lyrik, vers, poesi? Är det inte bara pretentiösa ord människor låtsas förstå sig på? Är inte alla poeter och kännare ett enda stort kotteri, översittare som vill känna att de bär på något speciellt, en sällsynt mottaglighet för dessa mystiska ord på brutna rader? Såklart det inte är, men det kan te sig svårt att förstå. Det är faktiskt ingenting vi kan förstå, hur mycket vi än tolkar versmåtten eller ordens oändliga konnotationer; det är en känsla, som emanerar från pappret, en svag doft, ibland frän, ibland ljuvlig. Det svåra med poesin är att du inte kan fånga den, tyvärr – och tack vare det – måste den komma till dig, men vad är mer levande än att känna? Emil Steiger, en schweizisk litteraturkritiker fångar känslan av att läsa lyrik på några rader:
“Vi bläddrar i en diktsamling. Ingenting talar till oss. Verserna låter ihåliga, och vi förvånar oss över den inbilske poeten, som gjort sig mödan att skriva och sammanfoga sådana saker och som med dem ställer krav på sina tidsförvanter eller eftervärlden. Men med ens, i en särskild stund, griper oss en strof, en hel dikt. Det lyriska ingjutes i oss”. Jag tror att lyriken håller på att bli en av Palmyras bortglömda juveler, just därför ska jag hålla ett brandtal till den.
Löven dansar till sitt eget rassel, deras parsång med vinden smyger sig in genom mitt fönster. Grenarna skriver hemligheter i luften där de svajar likt en gåspenna på papper. Jag läser, läpparna rör sig i takt till versens kadenser, Donnes bilder löper som fina flammor i mitt inre. Jag tittar ned igen, vänder blad, byter bok. Plötsligt går jag runt längs Paris smutsiga rännstenar, en sköka svinner runt ett hörn, asflugor surrar runt ett ruttnande kadaver och jag stiger längre ned i en mörk exotisk avgrund. Det är Baudelaire jag läser, svartsynens konung.
Vem var Baudelaire? Han var en underlig fransk man, med avvikande ideal och leverne från en nutida läsare, ändå lockar han ända in på 2000-talet. Hans tänkande genomsyras av en stark esteticism och individualism, “progressiva” liberaler drivs endast av nyttotänkande enligt honom, det är dandyn som är idealet. Flanören utan yrke som njuter av konsten för sin egen skull och är en stor man för sin egen skull. På botten av vårt själsliv finner Baudelaire endast det sjuka och perversa som han sätter mot konsten, det skönaste av allt.
Förutom det progressiva var Baudelaires främsta fiende Ledan, tristessen, spleen. Han skriver om den i Till Läsaren:
Fast han varken skriker eller gestikulerar
skulle han gärna slå i stycken hela vår värld
och sluka i en gäspning allt som existerar
Han fäller ofrivilligt en tår - det är Ledan,
som med drömda giljotiner fyller sitt rike.
En mörk inledning till hans kända diktverk Det ondas blommor. Har han inte rätt? Har inte Ledan sträckt sig ur skärmarna, lagt sin kalla händer runt vår hals och bundit hela världen i sin enformiga omfamning? Jag tror inte många brinner för det de bläddrar genom, delar eller ens känner så mycket bakom skärmens blåvita ljus. Det gör inte jag i alla fall. Det är enkelt att förstå varför Ledan tagit över våra liv, vi blir helt enkelt vaggade genom livet. Med decimal precision har algoritmer räknat ut exakt vad som håller oss kvar, det den visar oss är inte alltför tråkigt och det känns alltid som om något bättre väntar om vi tar oss igenom allt det där halvbra. Dessutom är det vanskligt att försöka ta sig ur vår behagliga krubba, det finns ändå ingenting där utanför längre; alla är ju där ändå. Ditt spleen råder fortfarande världen, Baudelaire.
Men redan innan det fanns mobiler, sociala medier och modern teknik grep Ledan tag i oss, vad det då var som vi förströdde vår värdefulla tid med kan inte jag svara säkert på. Kanske var det skvaller eller annat filiströst. Men likt tristessen har poesin funnits innan pappret fanns, och den gamla, rynkiga dikten fängslar en lika lätt som den unga, blommande. När “så-kallade Sapfo” i sitt pompejanska porträtt viskar sin sköna visa till de darrande vasstrånas bläcktäckta öron (ovan), är hon lika närvarande som för tvåtusen år sedan. Hennes åtrå som hon kristalliserat i sina ord är lika verklig när vi läser den nu som förr. Poesin höjer dig över över den sinnliga världen, upp i den inre. Uppe bland dikterna är du molnens furste, leendes åt orkaner fjärran där nere, men med vingarna på marken är du en krymplings like, som Baudelaire skriver. Varför inte sträva för att vara molnens furste, även om det bara är i din egen värld?
Det finns nog – hoppas jag – en evig sanning i känslorna som vilar hos orden, en som känner är alltså en sanningssökare. Såsom upplysningsmännen i sitt paniska sanningssökande och sin förnuftsdyrkan apoteoserade Newton, ska jag dyrka dig en stund. Jag skall älska dig, beklaga dig för den blodröda skynket du lagt över mina ögon. Därför har jag gjort dig ett cenotafium, likt Étienne-Louis Boullée skisserade sin 150 meter höga skengrav åt Newton. Istället för en stjärnhimmel inuti den sfäriska Leviathan ska det vara ett helvete, en mörk och djup avgrund att stiga ned i, men ej för att frestas stanna.
Kära läsare, om jag på något sätt vällt en nyfikenhet över dig, släng då ifrån dig denna skärm, dyk ned i en diktsamling och var öppen, stäm din själ som diktarens!
Lämna ett svar