I sin novell Sarrasine, talandes om en eunuck förklädd till en kvinna, skriver Balzac denna mening: “Det var kvinnan, med hennes plötsliga rädslor, irrationella nyck, instinktiva besvär, djärvhet utan anledning, bravader och delikata känslomässiga finess”, vem är det som talar här? Är det novellens hjälte, i sitt begär att ignorera eunucken som gömmer sig där under kvinnan? Är det individen Balzac, försedd med sin personliga filosofi om kvinnan? Är det författaren Balzac, som deklarerar “litterära” idéer om kvinnligheten? Är det universell vishet? Den psykologiska romantiken? Det kommer för alltid vara omöjligt att veta, av den goda anledningen att skrivandet är förgörandet av hela rösten, all ursprunglighet. Skrivandet, det är det neutrala, det komposita, det opaka där våra subjekt flyr, det svartvita där all identitet går förlorad, som börjar genom just den kropp som skriver.
*
Utan tvekan har detta alltid varit således: när en handling är berättad, för intransitiva ändamål (det som inte har ett objekt), och inte längre för att agera direkt på det verkliga, det är att slutligen avsäga all annan funktion än symbolen, avhoppet har skett, rösten förlorar sitt ursprung, författaren går in i sin verkliga död, skrivandet börjar. Emellertid så har känslorna angående det här fenomenet varit varierande; i primitiva samhällen så är yttrandet aldrig hävdat av en person, utan av en förmedlare, shaman eller recitatör, varav det bara är hans “uppträdande” som beundras (det är slutligen hans bemästrande av den narrativa koden), men aldrig “geniet”. Författaren är en modern personlighet, utan tvekan producerad av vårat samhälle i den utsträckningen att i slutet av medeltiden, med den engelska empirismen, den franska rationaliteten och den personliga tron i reformationen, så hittades individens prestige, eller för att säga det förnämt: “den humanistiska personen”. Det är således logiskt att i litteraturämnet så var det positivismen, kapitalismens slutliga ideologi, som bekände den enorma viktigheten i Författaren som “person”. Författaren regerar genom hela litteraturhistoriens läroböcker, angelägen om att delta, hedra oss med dess privata dagböcker, dess person och verk; den vedertagna bilden av litteraturen som någon kan hitta i kulturen kretsar kring den tyranniske Författaren, hans person, historia, smak, passioner; kritiken består endast av detta i övervägande majoritet av tiden, för att tala om verken av Baudelaire, det är den misslyckade mannen Baudelaire, Van Gogh den galne, Tjajkovskij den lastbara: förklaringen av verken är alltid funnen på sida av skaparen, som genom den mer eller mindre transparenta allegorin av fiktionen slutligen alltid har varit rösten av en enda person, Författaren, som återger sitt “förtroende” till oss.
*
Även om Författarens rike fortfarande är mäktigt (den nya kritiken har ofta bara befäst det), kommer självklart några skribenter att under lång tid redan ha försökt rubba detta. I Frankrike hade Mallarmé, utan tvivel den första att se i dess fulla omfattning, nödvändigheten av att substituera mannen som hittills hade ägt det, mot själva språket. För honom, som för oss, är det språket som talar, inte Författaren; att skriva är att färdas genom en föreliggande opersonlighet – som aldrig för ett enda ögonblick överensstämmer med den kastrerande verklighetens romantiska novellist – som uppnår punkten där endast språket agerar, “uppträder”, och inte “jag”; all poesi av Mallarmé består av att kväva Författaren för skrivandets vinst (det är, som vi kommer få se, för att återinrätta läsarens plats). Valéry, tyngd av självets psykologi, rentvådde mycket av Mallarmés teorier, men i hans utbyte av den klassicistiska smaken för retoriska lärdomar, slutar han aldrig att göra åtlöje av författaren och betonar den lingvistiska, “slumpartade” naturen av dennes aktivitet och gjorde länge totalt anspråk i sina prosaböcker att stödja det huvudsakligen verbala villkoret i litteraturen, som tillflykten till skrivarens insida var ren vidskeplighet i jämförelse med. Det är klart att Proust själv, trots den självklart psykologiska karaktären i vad som kallas hans analyser, tog sig an mödan att obönhörligen sudda ut varje fläck av skribenten och dennes personlighet, med extrem noggrannhet: vilket gör berättaren, inte till den som känner, inte heller till den som skriver, utan den som ska skriva (den unga mannen i romanen – men förresten, vad är hans ålder? – vill skriva, men kan inte det, utan det är först när romanen slutar som skrivandet blir möjligt), Proust har gett det moderna skrivandet sitt epos: genom en revolutionerande omdaning, istället för att använda sitt liv i sin roman, som så ofta görs, så gjorde han sitt liv till ett verk för vilket hans egna bok var en model för. I en slags mening så det är rätt uppenbart att det inte är Charlus som imiterar Montesquiou, utan Montesquiou är i hans anekdotala, historiska verklighet endast ett sekundärt fragment, framställd ur Charlus. Surrealismen till sist, för att inte gå förbi denna förhistoria till moderniteten, kunde inte utan minsta tvivel tilldela språket en oavhängig plats, i och med att språket är ett system och den som rörelse (romantiskt) avsedde en direkt omstörtning av koderna (som förresten var en illusorisk omstörtning, eftersom en kod aldrig kan förintas, den kan enbart “lekas” med); men genom att ständigt och kraftigt gäcka med förväntade betydelser (detta är det kända surrealistiska “rycket”), genom att förlita ansvaret att skriva så snabbt som möjligt till handen i syfte att ignorera huvudet och dess medvetande (det är detta som kallas automatisk skrivning), genom att acceptera principen och upplevelsen av ett kollektivt skrivsätt, deltog Surrealismen med att sekularisera bilden av Författaren. Till sist, utanför litteraturen själv (i egentlig mening så håller denna beteckning på att avskaffas), tillhandahåller lingvistiken förintelsen av Författaren ett värdefullt analytiskt instrument genom att visa att yttrande i sin helhet fungerar utmärkt utan att behöva fyllas av en person som interlukotör (samtalsdeltagare): lingvistiskt menat så är författaren aldrig mer än den som skriver, hela det jag är inget annat än den som säger jag: språket känner ett “subjekt”, inte en “person” och detta subjekt, placerat i ett vakuumutrymme utanför själva yttrandet som definierar det, räcker för att “uppfylla” språket, det vill säga uttömma det.
*
Avlägsnandet av Författaren (med Brecht kan tala om ett äkta “avlägsnande”, förminskandet av Författaren till en figurin i slutänden på den litterära scenen) är inte endast ett historiskt faktum eller en skrivhandling: det transformerar genomgripande den moderna texten (eller: – det är samma sak – texten är numera skriven och läst på ett sådant sätt att på alla textens lager har Författaren avlägsnat sig själv). Tid, först och främst, är inte längre densamma. Författaren, när vi tror på honom, är alltid skapad som det förflutna till sin egna bok: boken och författaren är placerade på samma linje, placerade som ett före och ett efter; Författaren är avsedd att nära boken, det vill säga han existerar innan den, tänker, lider, lever för den; han förhåller sig till sitt verk i samma mening som relationen antecendens (verkan) av en förälder står i förbindelse till sitt barn. Tvärtemot så föds moderna skribenten samtidigt som sin text; han är på inget sätt försedd med ett varande som föregår eller går utöver sin skrift, han är på intet sätt subjektet till vilket boken är ett predikat; det finns ingen annan tid än den för yttrandet och hela texten är skriven att för evigt vara här och nu. Det följer således att skriva inte längre kan beteckna en verksamhet av anteckning, konstaterande, representation, “målande” (som Klassikerna sade). Snarare är det precis vad lingvisterna – i följden av filosoferna från Oxford – kallar performativt, en sällsynt verbal form (exklusivt tilldelad i första person eller i presens), i vilket yttrandet inte har ett annat innehåll (ett annat yttrande) än handlingen som är uttalad: någonting likt Jag förklarar kungar eller Jag sjunger de gamla poeterna; den moderna skribenten, som har begravt författaren, kan inte länge tro, i enlighet med dennes föregångares patetiska synsätt, att handen är för trög för hans tanke eller passion, och som en konsekvens, vilket utgör en nödvändig lag, måste han betona denna eftersläpning och för evigt “arbeta” ut dess form; för handen å andra sidan, löskopplad från all röst, buren av en ren gest av inristning (och inte uttryck), följer ett fält utan ursprung – eller vilket åtminstone inte har ett annat ursprung än språket självt, det vill säga det som verkligen och obönhörligen ifrågasätter allt ursprung.
*
Vi vet nu att en text inte kan vara en linjär följd av ord som avger en unik känsla eller något slag av teologi (vilken vill frambringa “meddelandet” från författarguden), utan en rymd av flera dimensioner, i vilken en mångfald skrifter gifter sig och bestrider varandra, varav ingen är den originella: texten är en vävnad av citat, resultatet av tusen källor av kultur. Liknande Bouvard och Pécuchet, de eviga plagiatörenna, på samma gång sublima, komiska och vilkas djupgående absurditet precist utmärker riktigheten i skrivandet, notarien som endast kan imitera en tidigare gest, aldrig en originell; dess enda möjlighet är att blanda ihop olika sätt att skriva, kontrastera vissa mot andra, på så sätt att han aldrig stöder sig på just en av av dem. Skulle han vilja uttrycka sig, bör han åtminstone veta att den inre “saken” som han har inbillningen av att “transkribera”, inte är annat än ett färdigt lexikon, där orden inte kan uttryckas utan att sträcka sig efter andras ord och så in i oändligheten: om äventyret som exempelvis hände den unge Thomas de Quincey, ytterligt begåvad i grekiska, för att kunna översätta absolut moderna idéer och bilder till detta döda språk, berättar Baudelaire för oss, “så han skapade ett lexikon till reds, mycket komplexare än det som resulterar av det vulgära tålamodet från rent litterära teman” (les Paradis artificiels). Efterträdande författaren, har skribenten inte längre sina passioner, humör, känslor, intryck, utan detta massiva lexikon i vart han hämtar en skrift vilken inte kan känna någon slut: livet kan bara imitera boken och denna bok är själv en vävnad av tecken, en förlorad imitation, oändligt avlägsen.
*
Författaren är för en gång skull avlägsnad. Yrkandet på att “dechiffrera” en text blir nu helt och hållet förgäves. Att ge en text en författare är att ge den en slutpunkt, det är möjligheten av en definitiv betydelse, det är att stänga själva skrivandet. Denna utformning passar dock väldigt bra för kritikern, som då vill, för den viktiga uppgiften att upptäcka Författaren (eller dennes hypostaser: samhället, historien, psyket, friheten) under verket. När författaren är hittad är texten “förklarad”, kritikern har segrat; det finns ingenting häpnadsväckande i detta, historiskt skulle författarens styre också ha varit kritikerns, men kritiken (även den nya) ska idag omstörtas på samma gång som författaren. I en mångfaldig skrift så blir allting uppnystat (urskiljt), men ingenting blir dechiffrerat; strukturen kan följas, “spunnen” (som man säger om ett nystan som löpts), genom alla nivåer och alla återkomster, men det finns inget därunder; skriften är till för att färdas igenom, inte att trängas igenom. Den fortskrider i ett systematisk utsöndring av mening. Litteraturen (det vore bättre att säga skrifter hädanefter), i sin vägran att tilldela texten (och hela världen av text) en “hemlighet”, det vill säga en definitiv mening, utlöser en aktivitet som kan kallas kontra-teologisk, verkligt revolutionär, som vägrar att fastställa en mening, det är slutligen att trotsa Gud och dennes hypostaser (det som ligger under), förnuftet, vetenskapen, lagen.
*
Låt oss återvända till Balzacs fras. Ingen (det vill säga ingen “person”) yttrar det: hans källa, hans röst, den sanna platsen är inte skrivandet, det är läsandet. Ett annat starkt och specifikt exempel, för att göra det förståeligt: de senaste forskningarna (J. P. Vernant) spred ljus över det som konstituerar den dunkla naturen i den grekiska tragedin, texten som är vävd av ord med dubbla meningar, varje person tolkar den enformigt (detta misstag är nämligen precis vad som menas med “tragedin”); det finns likväl någon som hör varje ord i dess dubbeltydighet och hör ännu mer, kan man säga, nämligen dövheten hos samma personer som talar framför honom; denna någon är just läsaren (i det här fallet lyssnaren). Således avslöjas skrivandets fullständiga varande: en text är gjord av en mångfald skrifter, ett resultat av flera kulturer som förs in med varandra i en dialog, en parodi, en tvist; men det finns en plats där denna mångfald samlas, och denna plats är inte författaren, som man sagt hittills, utan det är läsaren. Läsaren är utrymmet där alla led förenas, utan att något går förlorat, helheten av citat varav en skrift är skapad av; föreningen av en text är inte i dess ursprung, utan i dess destination, men denna destination kan inte längre vara personlig. Läsaren är en människa utan historia, biografi, psykologi; han är endast någon som insamlar och inordnar alla spår som konstituerar skriften i dess fält. Detta är varför det är löjeväckande att lyssna på fördömandet av den nya skriften i namnet av en humanism som hycklande gör sig själv till förfäktaren av läsarens rättigheter. Den klassiska kritiken har aldrig varit intresserad av läsaren, för den så finns det ingen annan man i litteraturen än han som skriver. Nu börjar vi inte längre luras av denna sortens antifraser, av vilka vårat samhälle stolt kämpat för just det vi uteslutit, ignorerat, kvävt eller förstört; för att ge tillbaka skriften sin framtid, så vet vi att vi måste vända på myten: läsarens födelse måste gäldas med författarens död.
*
Översättare av originaltexten (La mort de l’auteur, Roland Barthes, 1967): Hugo Mattsson.
Jag har tagit mig friheten att översätta detta verk och göra det förståeligt för en svensk läsarkrets, medan jag försökt behålla så mycket av den ursprungliga kvaliteten som möjligt. Översättning har även jämförts med den engelska översättningen i Image – Music – Text av Stephen Heath för att korrigera eventuella felöversättningar.
Begreppsförklaringar:
Eunuck – kastrerad man
Opak – ogenomskinlig
Intransitiv – det som ligger under
Allegori – berättelse som fungerar som en metafor för något annat
Interlukotör – lingvistisk term för samtalsdeltagare, alltså en person som är involverad i ett samtal eller dialog.
Positivismen – vetenskapsteori där endast det som kan åskådas och bekräftas, “fakta” tas i beaktning. Observationer används för att formulera lagar och använda dessa, det som inte kan användas ses som mindre intressant.
Antecendens – föregående verkan, i logik: A leder till B, A är antecendens till B som är dess konsekvens
Dechiffrera – avkoda
Antifras – en figur i vilket man talar om något genom att uttryckligen säga att man inte skall tala om det.
Lämna ett svar