Att se enskilda händelser som en del av något större är något jag i grunden inte tror leder till något gott – men är något djupt mänskligt. Psykiatrikern Anders Hansen pratar om detta i sin serie “Smartare än hjärnan” på SVT. Människan gillar narrativ, vi är historieberättare och något vi framför allt gillar är att vara en del av något större. Detta, menar Hansen, kan leda till förödande konsekvenser. Kanske har kulturen genom filmer och romaner inpräntat detta narrativsökande hos oss, kanske lider vi av något form av kroniskt, universellt tillstånd av ”main-character-syndrome” eller är dessa två bara symtom på människans ofullständiga rationalitet.
Människan har gång på gång visat att vi inte lär oss särskilt mycket av vår historia. Kanske har vi några decennier efter tragedier någon form av immunitet mot det med ledord som “vi ska aldrig glömma”. Aldrig, aldrig glömma, men sen händer något – vi glömmer och här är vi igen, gör det vi aldrig fick glömma att vi aldrig skulle göra igen. Hur hamnade vi här igen, frågar vi oss senare. Av allt att döma verkar narrativet spela en viktig roll i detta.
Ett narrativ är inte bara vad som sägs, utan hur verkligheten ramas in. Narrativ förenklar världen och folk söker tydlighet i osäkra tider. Viktiga aktörer i detta drama är: hjältar, fiender, problem, lösningar, en känsla av syfte, mening eller kamp. Oundvikligen måste det undersökas hur Trump och hans administration använder narrativet i sin kommunikationsstrategi. Detta går att demonstrera i ett enkelt exempel. Låt mig nu presentera The Witch Hunt – en internationell politisk thriller:
The Witch Hunt
“De sa att han var galen. De sa att han ljög. Men han visste sanningen – och sanningen var farlig”.
När outsidern Donald Trump tar makten i världens
mäktigaste nation, sätter han igång ett krig, inte bara mot
korruption, utan mot hela etablissemanget. Men medan folket
jublar, planerar den mäktiga eliten i skuggorna hans fall. Plötsligt befinner
han sig i ett nät av förräderi, hemliga möten, kodnamn och
läckor. Falska dokument. Anonyma vittnen. Allt med ett enda
mål: att tysta honom – och ta tillbaka makten.
Möt karaktärerna:
- Donald Trump, den gode miljardären som blev folkets röst vars mål är att rädda nationen från dess förfall
- The Deep State, ett nätverk inom staten med egen agenda
- The Media, ett monster alltid hungrigt efter skandal
- The Patriots, en lojal rörelse av vanliga medborgare som ser vad som verkligen pågår
Citat ur filmen:
“It’s a witch hunt, folks. That’s all it is.”
“No collusion. No obstruction. Total exoneration.”
“The deep state is real, and they hate me because I fight for you.”
Visst låter den spännande? Extra intressant blir det när Trump använder ett gammalt narrativ, nämligen häxjakten till sitt eget. När vi ser i backspegeln vet vi att de som anklagades för att vara häxor i själva verket var offren. När Trump säger “this is a witch hunt”, så vänder han hela den historiska laddningen: Han ställer sig själv i rollen som offer för masshysteri. Men samtidigt var den verkliga häxjakten ett sätt att tysta opposition och avvikelse, precis som han menar att hans kritiker gör mot honom. Det som gör dessa fenomen så intressanta är hur de upprepar samma narrativstruktur. Häxjakten kan därför beskrivas som ett tidlöst narrativ, oavsett om det är häxor på 1600-talet, kommunister på 1950-talet, spelberoende på 2000-talet eller invandrare idag, så följer de alla samma grundläggande berättelse. Men är jag själv fri från det, narrativet som det kraftiga verktyg det är? Låt den utan synd kasta första stenen. Låt mig presentera: THE HUNT FOR THE TRUTH – en internationell politisk thriller:
THE HUNT FOR THE TRUTH
“De sa att han var en hjälte. De sa att han kämpade för folket. Men sanningen var mer komplicerad än så.”
När den karismatiske men kontroversielle miljardären Donald Trump intar sitt kontor, lovar han att rensa upp i ett land som han menar har gått förlorat. Men efter sig lämnar han ett land av lögner, splittring och manipulation. I en värld av falska anklagelser, löftesbrott och politiska intriger står motståndet redo att avslöja sanningen bakom presidentens maktspel. Plötsligt blir det inte längre en fråga om enskilda skandaler – utan om att hela demokratin står på spel. När nya sanningar kommer fram och mysterier knyts samman, inser en grupp av medborgare att de inte bara kämpar mot en man, utan mot en hel politisk rörelse som hotar att undergräva alla de värderingar generationer innan dem en gång byggde upp.
Möt karaktärerna:
- Donald Trump, en affärsman och populist som blivit folkets symbol för förändring
- The Resistance, en rörelse av politiker, ournalister och medborgare som arbetar för att avslöja presidentens lögner och maktspel
- Agent Elizabeth Hunter, en modig FBI-agent, vars mål är att avslöja den dolda sanningen om den maktstruktur som hotar nationens framtid
- The media, en ständigt närvarande aktör, objektiv men riskerar att bli indragen i en politisk hetsjakt
Det låter som en film i min smak! Skämt åsido, i detta avseende kan jag förstå att narrativet haft en positiv effekt. Ursprunget till narrativ är latinets narrare, ’att berätta’, vilket har fyllt en viktig funktion i samhällen. I ett evolutionärt sammanhang hjälpte denna förmåga oss att identifiera orsaker och konsekvenser i vår omgivning, stärka sociala band och förmedla gemensamma normer och värderingar, utveckla empati genom att sätta oss i andra människors situationer, bevara och överföra information, med mera. Narrativ är således inte i sig något som besitter en ondskefull förmåga, utan något som besitter en kraft att påverka oss åt olika håll beroende på narratören.
Det är svårt att inte betrakta varje liten handling som en del av något större, i mitt narrativ har Trump en ondskefull plan att förgöra hela den demokratiska världen. Jag kämpar emot mina impulser varje dag. Hur jag än vrider och vänder på mina resonemang landar jag alltid i samma slutsats: mitt behov av ett narrativ liknar i många avseenden det som driver MAGA-rörelsen, men kanske, i den bästa av världar, är jag åtminstone något mer medveten om mina destruktiva tankemönster i jämförelse med dem. Ändå, trots min insikt om narrativets stundvis lömska och farliga natur, är jag fortfarande bara människa som tror mig vara “upplyst” men kan inte komma ifrån min ofullständiga rationalitet. Och, ja, förmodligen lider jag (liksom du) av någon kronisk form av ”main-character-syndrome”.
Lämna ett svar