Människor står inför en alltmer ökande hastighet av förändring i samhället. Det socialas plastiska form vrider och vänder på sig, teknologin är utdaterad redan innan gemene man får tag på den och över kunskapen råder fullständig fallibilism samtidigt som nyvinning sker var dag. Trender i allt från social media, mode, förströelser till matvanor skiftar snabbare än någonsin, vilket skapar en press på individer att hålla ikapp med dessa flyktiga trender som tycks komma och gå snabbare än det går att konsumera eller utöva dem. Nya filmer och serier släpps ut i kopiösa mängder utan uppehåll på streamingtjänster såsom Netflix och mindre kreatörer kan pumpa ut vad de än behagar på internetsidor såsom Tiktok, där ca 34 miljoner videor släpps var dag. Den relativt nya termen “ultra-fast fashion” beskriver kläder som produceras i stora mängder för att endast användas ett par gånger och sedan slängas för att bytas ut mot nästa kortlivade klädesplagg. Nattklubbar kommer och går, nya restauranger öppnar konstant i storstäder och det tycks alltid vänta någon ny slags trendig mat att prova runt hörnet. Det kan tyckas som om ju fler av dessa upplevelser en person kan njuta av på mindre tid, desto bättre.
Det här är delar av ett tillstånd som sociologen Hartmut Rosa kallar social acceleration, ett nytt koncept av tid som utvecklats i senmoderniteten. Efter den industriella revolutionen har produktionen, kommunikationen och teknologins utveckling tilltagit och påskyndat sig på ett nästan självförmerande sätt. Saker händer med rasande fart och med det tillkommer förväntningar och hopp om ökad effektivitet och hastighet inom industri och privatliv. Rosa skiljer på linjär tid, som var det medeltida tidskonceptet, där tiden upplevdes genom naturliga cykler såsom natt och dag, vinter och vår, mot abstrakt tid, senmodernitetens monstruösa barn. Istället för en naturlig tidscykel så formas vår uppfattning av tid genom olika strukturer såsom scheman, uppgifter och handlingar såsom e-post och SMS-meddelanden vilket sker utan någon fördröjning alls. Istället för ett oföränderligt och konstant tidsbegrepp så får den moderna människa ett kontinuerligt växlande, kontrollerat och splittrat tidsbegrepp som ökar pressen på förändring och får livet att kännas som en kapplöpning mot tiden själv. Rosa beskriver detta i en kärnfull fras: “nutiden krymper”.
Frågan är oundviklig: hur förhåller vi oss till kunskap i en sådan accelererande värld? Från egen erfarenhet är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till äldre kunskap, det blir svårt att ens veta vad “äldre” syftar på. Jag har hört fyra år gamla böcker kallas för förlegade, vilket är helt absurt, hur ska individer förstå världen om den tillgängliga kunskapen är en mil bakom den aktuella? Om du läser strukturalism såsom Claude-Levi Strauss och Roland Barthes ses deras tänkande som mossigt jämfört med poststrukturalismen som föddes ur strukturalismens sköte; Barthes senare karriär klassificeras ofta som poststrukturalistisk. Modernismen, som redan är svår att begripa, övergår till postmodernism och nu talas det redan om en “metamodernism”. I fysiken vilar Einstein och Planck på bokhyllan när strängteorin tar sin plats på arbetsbordet, relativitetsteorin har blivit en uppenbar och bevisad grundsten i fysiken. Gammal teori blir passé när den nya fräscha kommer in i klassrummet med ett tilldragande utseende, upplysningen förkastas då romantiken härjar och romantiken när moderniteten börjar om på nytt. Vi ser på världen som så snabbt förändrande att vi försummar gammal kunskap som ogiltig och förlegad. Vi ser på den med skepsis om att den troligen blivit vederlagd av något nyare.
Det farliga är just att avfärda den äldre kunskapen som gammal och den nya som den ahistoriska sanningen, den som alltid legat där men inte upptäckts. Vår kunskap är historisk, vi lever inte utan det förflutna utan står i relation till det, våra diskurser är och tankestrukturer är inte ahistoriska. Att läsa Kant kan ibland vara som att läsa vissa “uppenbara” saker förklädda i svårtillgängliga ord och skolastisk argumentationsteknik, vare sig de är sanna eller falska. Ännu enklare är det att avfärda eller ställa sig agnostiskt gentemot Platons idéer som rider på flygande ekipage med olydiga hästar bland gudarna som ytterst perifert, men det är alltifrån uppenbart. Människan är mer eller mindre en tabula rasa som blir indoktrinerade med “självklar” fakta, som inte är självklar utan en noggrann och långvarig undersökning. Det är viktigt att inte titta igenom tänkares, författares eller konstnärers verk och bedöma de som relevanta eller användbara för vår samtid, som till för oss, när det är så lätt att förbise det som vi inte ser som relevant, vilket kan vara just det vi behöver se hos dem. Faktum är att relativitetsteorin inte alls är uppenbar och långt ifrån lättillgänglig, för att förstå varför den är så revolutionerande krävs en gedigen förståelse av vad som kom innan. Att relativitetsteorin uppkom av en tyskspråkig kantläsare är troligen ingen slump, då Einstein insåg att hans teori motsäger Kants tes om att tiden är transcendentalt ideal, vilket samtida filosofer hade svårt att inse långt fram i tiden (Kant var en tyskspråkig tänkare).
Detta kan förstärkas genom Zygmunt Baumans förklaring av modernitetens flytande form, liknande Rosas; en värld där bandet mellan förr, nu och framtid är upplöst i en ständigt föränderlig värld. Individers liv känns otrygga i den bristande kontinuiteten och osäkerheten leder till att många förlitar sina livsval till experter på grund av sin vanmakt och vilsenhet. Men det är inte bara den gamla kunskapen som försummas utan kunskapen som helhet lever under hot. Min tes lyder:
I senmoderniteten betraktas kunskap som något liggandes utanför oss, ett objekt snarare än en del av vårat subjekt.
Litteraturhistorien fungerar som en inledning för denna tes. I antiken var det muntliga berättelsen den viktigaste formen av berättande, Homeros var ett geni genom hans idé om att föreviga Iliaden och Odysséen i skrift, berättelsen om det trojanska kriget som troligen hämtas från krig mellan hettitiska vasallriken i den mykenska bronsåldern 500 år tidigare. Den främsta kunskapsbäraren i denna tidsålder var alltså subjektet, berättaren och lyssnaren som memorerade och internaliserade denna kunskap för att föra den vidare, sin egna version av den. Berättelsernas själva form är präglade av deras muntliga överföringsmetod, texterna skrevs ofta på vers, t.ex. hexameter, de innehöll upprepningar och stilfigurer, alla syftandes till att hjälpa förmedlaren minnas den. Texten innehöll själv dess hjälpmedel, så att säga. Även Sokrates rent dialektiska metod och Platons nerskrivna “dialoger” talar för detta, den indirekta skriften var ett komplement till det direkta talet mellan människor.
Med böckers explosion i västvärlden i och med Johannes Gutenbergs uppfinnande av boktryckarkonsten – Kina tryckte böcker i 600 år innan de uppfans i Europa – på mitten av 1500-talet så blev visserligen “kunskapen” på ett tillgänglighetsmässigt sätt liggandes fysiskt utanför oss i bokhyllan, där den kunde sparas ifall läsaren glömt eller önskade repetera lärdomarna i boken. Boken kunde då fungera som hjälpmedel för minnet istället för innehållets form. Det blev en förmedlad mänsklig kommunikation och den började ta andra, mer komplexa former och prosa började att få en mer omfattande roll i litteratur. Med böcker gick det dock inte att veta vad som stod i förväg, sammanfattningar fanns inte; för att ta del av böcker krävdes det att läsaren tog sig igenom ett komplext nätverk av information och bearbeta det för att till sist internalisera det och kunna använda den nyvunna informationen. Att ha stora bibliotek var unnat för få och många hade bara religiösa skrifter såsom bibeln att läsa, vilket gav upphov till repetition och internalisering av textens information. Detta var till stor del användbart i försvenskningen av Skåne efter freden i Roskilde, då alla barn tvingades läsa Martin Luthers katekes på svenska; folk som vägrade skicka sin barn till kyrkan fick böta och för varje gång de vägrade fördubblades böterna, de första gångerna var det många som vägrade men efter stickande hål i plånboken blev människor mer villiga.
Sedan boktryckeriet intåg i samhället har mycket skett, många nydanande uppfinningar har förändrat hela samhällsstrukturen och i intensifierande takt har världen blivit ett så kallat informationssamhälle; ett samhälle där hantering av information ersätter mycket av det fysiska arbetet. Detta har skett parallellt med uppkomsten av internet, infrastrukturens digitalisering och massmediernas ökande inflytande på samhället. Vissa menar att denna omvandling från industrisamhälle till informationssamhälle är lika revolutionerande som industriella revolutionen var för oss två och ett halvt sekel sedan. Genom sökmotorer är nästan vilken information som helst tillgänglig för oss på en bråkdels sekund, men hur använder vi denna nya tillgänglighet till information egentligen?
Sökmotorer fungerar som ett lager med information utanför oss där var del blixtsnabbt kan plockas ut från den andra, utan i egentlig mening behöva “leta” efter den; efter den har plockats ut ur lagret är den tillgänglig att användas som kunskap direkt, svaret på varenda tanke får ett mer exakt och utsmyckat svar än vad var och ens egna hjärna skulle ge upphov till. Informationen behöver inte bearbetas och internaliseras utan parafraseras, det är ju hur lätt som helst att återvända till den om det skulle vara något fel i ens minne. Utöver detta så går det även att filtrera informationen, genom ett enkelt knapptryck går det att söka upp exakt information i textdokument och dylikt, sammanhängande informationsstrukturer har alltså förlorat sin funktion då det är möjligt att fragmentarisera och filtrera informationen blixtsnabbt. Det sker alltså en externalisering av kunskap från individen, med detta begrepp menas att kunskapen blir för individen något som ligger utanför denne, något som hämtas utifrån och inte inifrån.
Informationsanskaffningen på internet liknar många universitet och lärosätens sätt att lära ut. På dess institutioner ges ofta sammanfattningar av originaltexter ut, färdigbearbetade och filtrerade tolkningar av information som eleven infamnar. Om originaltexter läses så görs detta ofta genom urval av det som anses viktigast i texterna, eleverna låter alltså andra – lärarna i denna mening – filtrera informationen åt dem så att de endast tar in den “viktigaste” informationen. Filtrering- och bearbetningsprocessen inom läsaren, vilket är en kritiskt process för att tolka information och få en egen förståelse samt perspektiv sållas alltså bort för att göra processen mer effektiv. Men en nyare, ännu mer effektiv kunskapskälla håller på att träda fram idag, nämligen generativ artificiell intelligens.
Generativ artificiell intelligens (generativ AI) är den högsta formen av externalisering av kunskap. Istället för att enbart fungera som en kunskapskälla för människan blir det till en förlängning av medvetandet och fungerar som den kunskapsalstrande, skapande mekanismen hos individer. Människan frågar utåt efter både sökandet av information, men också – vilket är av större vikt – skapandet av kunskap vilket sedan kan inhämtas för bruk. I denna process har tänkandets spontanitet – förmågan att dra paralleller (införa under begrepp) och härleda egna slutsatser (fälla omdömen) ur information – helt och hållet gått förlorad, människan blir endast ett mellanled i kunskapens eviga kretslopp, både en rådfrågande och en predikande, men inte en svarande eller förstående roll. Den så enormt viktiga, minutiösa och långsamma processen av filtrering, bearbetning och återberättande av kunskap går förlorad, människan blir ett kugghjul i en informationsprocess som påbörjades för hennes upplysning och utveckling för så länge sedan; mänskligheten i kunskapen går förlorad. Istället verkar vår nästan medfödda fallenhet för att se ting med antropomorfismens linser göra att vi fetischerar generativ AI och gör den till en mentorliknande figur med ett allvetande vi kan vara avhängiga av och tacka för dess arbete. Har vi gått från att vara kunskapens drottar till AI-vasaller?
Förklaring av begrepp:
Fallibilism – krav på vetenskap att den ska kunna motsägas för att vederläggas i framtiden
Strukturalism och poststrukturalism – tankeströmningar som har sitt ursprung i Frankrike, strukturalismen kulm är vid mitten av 1900-talet
Skolastik – medeltida metodik att pedantiskt undersöka och vända upp och ned på varenda detalj in i det minsta, skolastikerna hånas ofta för att hålla på med helt onyttiga spetsfundigheter
Tabula rasa – oskrivet blad
Transcendental idealitet – Kants lära om att vissa egenskaper endast existerar i oss som subjekt och inte i objekt utanför oss eller som objekt i sig självt
Drottar – gammalt ord för kung eller furste, används ofta för att beskriva stora karaktärer i Iliaden
Vasaller – läntagare under feodalismen, ofta adelsmän som i utbyte mot land och priviligier gav militärt skydd åt sin herre.
Hettitisk och Mykensk – Hettiska riket var ett landområde i Mindre Asien (nu motsvarar det ungefär Turkiet). Mykene var ett rike i Grekland nära Aten.
Dialektisk metod – Sokrates metod att föra filosofisk dialog
Katekes – kristen lärobok med sammanfattning av kristna doktriner
Fetischering – att ge föremål egenskaper de egentligen inte besitter, lånad term från religionsvetenskap
Antropmorfism – att projicera mänskliga egenskaper på icke-mänskliga ting, t.ex. djur och gudsväsen.
Lämna ett svar