Den 13 januari 2017 begick den nu framlidne universitetsprofessorn Mark Fischer självmord i sitt hem i Suffolk, England. Vid den tidpunkten hade han glidit in och ut ur en allt tyngre depression under en lång tid, inte utan att söka behandling. Detta faktum lägger sig som en grått, tungt lager över orden i hans bok Kapitalistisk Realism (2011, Tankekraft) medan man betar sig igenom den. Fischers sjukdom tolkas lätt som symptomatisk för ett tema som återkommer genom boken: den mentala hälsan i nyliberalismen. Dock ska vi inte ägna oss åt att spekulera i Fischers sjukdomsorsaker utan lämna honom hädan och ägna oss åt bokens innehåll.
Kapitalistisk Realism är en utflykt av hur dagens politisk-ekonomiska läge påverkar vår ideologiska uppfattning av världen och oss själva genom populärkulturens landskap. Den allra första meningen i boken tar upp filmen Children of Men (2006) och tolkar dess tema om världens abrupta slut på barnafödande som en metafor för vad en kultur utan det nya innebär och hur den ter sig. Är det nya ”redan hänt”, var det den sista stora grejen och inte nästa stora grej? Fischer beskriver kapitalismens kulturella logik som en kraft att införliva och konsumera all föregående historia; genom dess ekvivalenssystem tvättas all rituell och symbolisk nivå bort, omvandlas till bytesvärde och kvar står relikerna och betraktaren (konsumenten). T.S Eliot skrev att “det nya definierar sig i relation till det redan etablerade och det etablerade omformar sig i anpassning till det nya”, en tradition som inte ifrågasätts och förnyas kan inte vara en kultur; den kan inte producera något annat artefakter, pastischer, estetiska objekt som bekvämt ironiserar över gamla trossystem på avstånd från funktion och kontext.
Har denna marxistiska ordsvall fäste i verkligheten? Frågar man sig, för att tänka lite själv. I början av 70-talet gick människor runt med inkamössor och afghanpäls för att markera avstånd från USA, nu ser jag mest influencers köpa och kasta bort dem utan en tanke på deras kulturella funktion. Punk, som var en protest mot allt kommersiellt och präglades av en “gör-det-själv”-anda där vem som helst skulle kunna ta upp en gitarr och gör punkmusik (som troligen var odräglig) är kläder du nu köper och troligen inte har något utöver en estetisk anknytning till. Tänk själv, du kan nog komma på fler exempel på svunna kulturer i trendcykeln, där alla årtionden ständigt upprepas. Trendcykeln sägs upprepa sig vart tjugonde år, men jag har en känsla av att den snabbats upp vid det här laget. Som Fischer säger så utför det “alternativa” bara stilar i mainstreamkulturen, tomma upprepningar av protesters gamla gester där allting lyder under mode och mediabildens ständiga förändring. Själv uppehåller jag 60-talet som ett estetiskt inredningsideal, och utan att tänka på det helt särskiljer jag det fullständigt från dess ideologiska kontext.
Jag läser Peter Englunds essä Skyltfönstrets historia precis efteråt och står inför en slags litterär växelverkan av idéer mellan böcker. Englund skriver också om recirkuleringen av moden och idéer, ett evighetstillstånd av 50- till 90-tal. Har de nuvarande årtiondena en egen ande, eller är det bara en tom pastisch av andra årtionden, går vi bara runt i estetiska artefakter som Fischer säger? Sedan drar sig Englund till minnes att Nietzsche definierade helvetet som en plats av ständig upprepning. Från modebilden så tränger sig begär på uppifrån, människors osäkerhet åberopas för att få folk att köpa nytt när det gamla fortfarande fungerar utmärkt; vi är ju innehållet i modets paketering, och vem vill vara ett paket ingen rår sig för att öppna? Samtidigt gör vårt behov underifrån att hänga med och ha kontroll att vi behöver byta ut varor för att få en känsla om att greppa denna ständigt föränderliga tillvaro av växlande mode.
Köpmän har sedan urminnes tider föraktat uppvisningar av varor, det ansågs smaklöst. Den “reklam” som gjordes var att åberopa varors pris och kvalitet, inget mera. Vi tänker oss en stadig och kontinuerlig uppgång för marknaden genom historien, att tillgång och teknik följer på efterfrågan, men faktum är att ofta uppstår lösningar först, för vilka det måste uppfinnas ett problem. Så var det i 1890-talets överproduktionskris då tillgången fanns, men efterfrågan behövde skapas. Ett behov behövde skapas och marknaden vidgas. Härifrån träder den reklamfixerade, begärskapande industrin fram och med den en trendbesatt, kommersfixerad och hedonistisk individ. Nu har begärsskapandet nått sin kulm i det som kallas athmosperics, formandet av omgivningen för att omedvetet uppmuntra konsumtion med hjälp av psykologiska knep. “Muzak” (hiss/butiksmusik) spelas t ex långsamt i livsmedelsbutiker för att uppmuntra en avslappnad och långsammare gångtakt, vilket leder till att kunden spanar in fler varor. Snabbare musik får dig att tugga hamburgare fortare så att nästa kund kan sitta där. Högre volym stressar och gör att du inte spenderar lika mycket tid på att undersöka varor med sämre kvalitet. Dyrare varor är placerade till höger om entrén eftersom majoriteten svänger åt höger när de träder in i butiken.
Ologisk och förvirrande affärsplanläggning – en modern version av Daidalos labyrint – skapar “Gruen-skiftet”, det fenomen då kunden går från en målmedveten person på jakt efter bestämda varor till en planlös impulsköpare som plockar på sig vad som helst.
Ideologi är nästa tema i Kapitalistisk Realism, och om du vill veta vad som menas med denna “realism” så är det att det inte finns något alternativ i vår politiska fantasi, alla alternativ pekas bara ut som “sämre” utan att någon för den delen tro att kapitalismen är “bra”. Realismen nu är en slags “affärsontologi”, vilket är just vad som krävs för att en ideologi ska bli framgångsrik: den naturaliseras. Här kommer Zizek in, hans definition av klassisk ideologi är där “illusionen lokaliseras till kunskapen” och postideologi – vilket många påstår att vi befinner oss i – som en cynisk hållning, en icke-tro på ideologisk sanning. Men Zizek menar att ideologi inte är en illusion som maskerar ett verkligt förhållande, utan en omedveten fantasi som strukturerar vår verklighet. Så samhället är inte postideologisk, utan med cynismen så blundar vi bara för ideologins strukturella makt. Vi fortsätter göra saker, men upprätthåller en ironisk distans till dem. På begärets nivå är vi alla helt uppslukade i kapitalismen, det är ju inget utan vårat deltagande, trots vad alla vänsterstudenter och dylika tror om sig själva.
Denna cynism blir lätt till en “reflexiv impotens”, då vi vet att situationen är dålig, men inte kan göra något åt det. Problemet är bara att cynismen inte är ett passivt betraktande av verkligheten utan en självuppfyllande profetia. Disciplinen i vad idéhistoriken Foucault beskrev som disciplinsamhällen, har i skolan och på andra håll bytts ut mot decentraliserad byråkrati och marknadskrav, vilket oförväntat inte ökat studenters motivation. Istället har det låtit dem sjunka ihop i en njutningsfull ström av TV-streaming, droger och mobiler. Om det förut var ovilja, är det nu för att det är.. tråkigt. Fischer skriver humoristiskt att studenter villa ha “Nietzsche som de vill ha en hamburgare”, de förstår inte att Nietzsche är denna tråkighet, en osmältbar svårighet.
För den som har kommit såhär pass långt kan det te sig som skribenten av den här texten och boken har en pessimistisk läggning och ser det svarta mer än det vita. Jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma att Fischer har en väldigt pessimistisk syn på samtiden i den här boken, vilket kan få en att rygga tillbaka och kanske hålla ett skeptiskt, känslomässigt avstånd från boken och denna text. Det urartar lätt till en historiefilosofi för fyraåringar som Englund säger – Hitler skapade nazismen, Per Albin folkhemmet och kapitalismen den giriga ondskan. Men det är också viktigt att se pessimism som någonting skapande, en drivkraft till förbättring – eller i värsta fall en kritisk granskning som måhända slutar i cynism – och klarsynthet. När jag blickar ut ut fönstret och ser människorna på deras väg genom fönstret kan Fischer låta som en vänsterradikal, underjordisk pennkrigare, men samtidigt är det också viktigt att uppmärksamma det som ligger bakom vad vi tar för givet.
Vad var jag nu igen? … juste ja, Nietzsche är tråkig, elever är lata osv.
Här kryper sig mentala hälsobesvär in i bilden. Fischer beskriver något han ter sig urskilja, en “depressiv hedonism”, där studenter inte är förmögna att göra något förutom att söka njutning. Njutning brukar ju vanligtvis vara motsatsen till depression. Depressionen och dess leda är endemisk. Något viktigt saknas, men studenterna kan inte få för sig att det kanske skulle ligga bortom lustprincipen (att följa minsta möjliga motstånd).
I Ledans historia berättar Englund att ledan, tristessen, spleen faktiskt är en 1800-talsupptäckt, tidigare hade känslan inte ens haft ett eget ord. Redan Kant såg att samhället ger allt mer tid för njutning, men problemet är bara enligt honom att “människan känner sitt liv genom handling, inte njutning”; därmed blir det njutningsdrivna livet tomt och tråkigt. Vår bottenlösa skräck för att ha tråkigt göder förströelsefabrikers produktion av “njutningsprodukter” vilket paradoxalt nog bara ökar vår leda. Njutningen är ju inte botemedlet, utan åkomman den själv ska bota. Men, kanske kan det här meningsunderskottet och tråkigheten bli en indikator på att något är fel och saknas, få oss att inse att konsumentrollen gör oss till alltmer passiva åskådare och till mindre grad aktiva deltagare i livet. Barn verkar var de mest drabbade, men kanske kan tråkigheten bli en drivkraft för oss att inte skapa nästa uttråkade och ängsliga generation.
Barnpsykiatrikern Anna Zeira skriver likt Fischer om nyliberalismens kopplingar till sociala utmaningar inom mental hälsa. Båda skribenterna refererar till bland annat Oliver James the Selfish Capitalist som med övertygande material av studier visar en korrelation mellan nyliberalismens utbredning och mentala hälsobesvär. Nyliberalismens individualism och konsumism, skriver Zeira, ger upphov till en prestationsbaserad syn på livet, där att fråga efter ekonomisk hjälp ses ned på och konsumtionsvanornas materialistiska värden ger mindre välbärgade människor ångest och depression. Eftersom dess ekonomiska politik har ökat ojämlikhet och försämrat arbetsförhållandena så har fler människor inte kontroll över materiella faktorer, som nu dessutom bestämmer deras egenvärde. Välfärd nedmonteras och gemenskaper urholkas, vilket faktiskt är en förutsättning för god mental hälsa. Yttre motiv, snarare än inre, tenderar också att ge upphov till mindre betydelsefulla relationer.
Likaså refererar Englund till sociologen Richard Sennett som menar att egenskaper som ofta leder till framgång i nyliberalismens arbetsliv ofta leder till spänningar i vårat inre liv. Flexibiliteten och kortsiktigheten i arbetslivets relationer motsvaras med samma föränderlighet och brist på långvarighet i alla relationer: familjen, vänskapen och kärleken. En partner bli bara en position på den erotiska karriärsstegen som man kan lämna så fort ett bättre jobb (partner) erbjuds.
Nyliberalism påverkar inte bara mental hälsa, den behandlar det med. Psykiatrin är nu mer vinstdriven och efter diagnosmanualen DSM III (USA) så har psykiatri skiftat från ett mer psykodynamiskt perspektiv till ett biologiskt. Den vinstdrivna läkemedelsindustrin har varit pådrivande i detta skifte genom omfattande lobbyism. Skiftet har inneburit en ökning av deskriptiva diagnoser vilka kan medicineras med läkemedel. Dessutom så är diagnoser ofta kopplade till människors arbetsförmåga, vilket indikerar att inte vara framgångsrik i nyliberalismens ordning är en individuell åkomma som behöver rättas till så att denne kan lyckas. Problemet blir alltså ett individuellt problem istället för ett strukturellt.
I överensstämmelse med Zeira menar Fischer att postfordismen, där de stela produktionsbanden bytts ut mot en “flexibilitet” och ett ständigt föränderligt informationssamhälle, gör tiden pointilistisk och osäker. Man måste lära sig att anpassa sig till en total instabilitet på en djupgående psykologisk nivå, då jobbprognoser ändras konstant. Som en civilingenjör i datateknik såg jag det med egna ögon då yrket programmerare nyligen gick från att utlova jobb direkt efter examen till att vara ett av de mest hotade jobben i yrkesvärlden. Alla drömmer om att bli miljardär, eller om en bostadsrätt: “Både människors målsättningar och förväntningar på deras uppfyllelse ökar”, men framförallt så förhäxas människor av föreställningen om att framgång är materiellt välstånd. De rika är vinnare och de fattiga förlorare. Om du tillhör de senare har du bara dig själv att skylla, trots att chansen att bli miljardär för gemene man faktiskt har sjunkit sedan 70-talet.
Tillbaka till vad Fischer menar: mentala hälsobesvär måste sluta ses som enbart verkan av bio- kemiska orsaker och börja innefatta sociala orsaker. Om det bara uppfattas som bio-kemiskt kan det avpolitiseras, skyllas på individen samt vinnas på genom försäljning av läkemedel. Ja, sjukdomarna är neurologiskt föranledda, men de kan ha sociala orsaker. Vad orsakar den stora utbredningen av serotoninunderskott som i sin tur orsakar depression?
När boken närmar sig sitt slut tar Fischer upp ännu en av Zizeks psykoanalystiska modeller: det faderliga överjagets kris. i den tidigare föräldraskapen, separerades vad barnet vill ha från det som är bra för barnet, men senkapitalismen har lagt ett likhetstecken mellan dessa. “Det är bra för barnet att ge det den begär”, så lyder senkapitalismens imperativ för föräldrar. Det stränga “faderliga” imperativet har ersatts av det “moderliga” njutningsimperativet. I analogi med detta föräldraskap kan vi titta på programläggarna i kulturproduktionen, t ex Netflix som producerar TV-program och filmer som är gjorda att enbart ha i bakgrunden (det är sant!). De producerar även filmer gjorda för att snabbt tugga i sig utan något enda tuggmotstånd för hjärnan. De ger helt enkelt publiken exakt det de “vill” ha. John Reiths (public services uppfinnare i Storbritannien) credo om att kulturproduktionen borde utmana och utbilda har helt försvunnit.
Att använda Spinoza för att analysera senkapitalismens affektsregim kan här vara användbart. Spinoza förkastar all deontologi (handlingens inneboende värde beror på pliktens värde) till förmån för en etik baserad på begreppet “hälsa”; Zizek hävdar att detta misslyckas totalt när det inbegrips i kapitalismens icke-moraliska affektsproduktion. Zizek använder Spinozas tolkning av syndafallet: Gud fördömer inte Adam för att han gjorde en förbjuden handling (det kulle alltså vara ett deontologiskt fördömande) utan för att det var giftigt och farligt för hans hälsa. Här menar Zizek att förlusten av fadersfunktionen utmynnar i: “det är inte dåligt för att pappa säger det, utan det är dåligt eftersom det är skadligt för oss själva”.
Beroende är här inte avvikande, snarare ett standardtillstånd; människor och världen är en frusen bild och allt som görs är av vana, det är reaktivt och repetitivt. Frihet uppnås endast när vi förstår orsaken till våra handlingar och kan göra oss fria från de orsakerna, “passionerna”, som förgiftar vårt handlande och tänkande. Även om senkapitalismen betonar hälsa (rökning, matvanor) så betonar den knappast alls intellektuell hälsa. Allting handlar om att “må bra och se bra ut!” men så fort man vidrör en kulturell ömhetspunkt “tänk mer, lär dig mer!” så blir man elitistisk och förtryckare. Det är eftersom det inte längre ses som ett konsensuellt värde – intellekt – och därmed påtvingas det, medan de andra värdena ingår i ett “sunt” förnuft och liv.
Fischer tar upp Adam Curtis som säger att TV nu “säger åt dig vad du ska känna” inte längre vad du ska tänka, den fungerar som ett vägledningssystem, men inte för moral utan känslor: vilka har bra känslor, vilka har dåliga. Människor är fångade i sig själva, i ett solipsistiskt (egenprojicerat) tillstånd, men TV borde föra människor bortom gränserna för deras eget jag. Alla tjänar jaget, Rupert Murdoch – mediamogulen som för övrigt är inspirationen för TV-serien Succession – göder jaget i all sin makt. Istället borde vi “befria” alla från detta jag. Likaså med internet, det skapar solipsistiska gemenskaper vilka inte kan se bortom deras egen föreställningsvärd och göder varandra i en slags incestuöst åsiktsombyte som skapar en extremism som ständigt binder deltagarna ännu fastare vid sig.
I kontrast till allt detta så tar en paternalistisk kultur medborgare för vuxna och anser att de kan hantera kulturella produkter som är intellektuellt krävande. För vi människor har faktiskt ett begär efter det oväntade, märkliga och tankeväckande och behöver en kulturproduktion som vågar ta en risk och inte bara göda oss med sockriga flingor. Det paradoxala är att den gamla, tråkiga och centraliserade konsensuskulturen faktiskt erbjöd detta i form av t ex Hasse och Tage, Stefan Jarl, Zetterlund, Palme. Såklart vi har Liv Strömqvist och Politikbyrån, men är det något man tar in dagligen eller mer perifert? De dominerande känslorna i det kulturlandskapet blir rädsla (för nytt) och cynism, två känslor som absolut inte sporrar kreativitet eller innovation utan konformitet, konservatism och likgiltighet. Englund menar att kommersialismens kultur är en nedvärdering av den mänskliga tankeförmågan. Upplysningen var människans “utträde ur hennes självförvållade omyndighet” enligt Kant, kanske är de nya förtryckande prästerna och tyrannerna vår självförvållade kommersialism och dess PR-byråer.
Realismen måste visas vara en falsk realism.
Som Chantal Mouffe menar i Om Det Politiska måste varje social struktur ses som en kontingent hegemoni, där allt kan förändras och utvecklas på en stabil demokratisk grund. En bättre värld kan skymtas helt enkelt, det finns ingen historisk realism. Som Englund skulle uttrycka det, vi måste se historiens och framtidens hilbertrum (ett matematiskt rum av oändligt många dimensioner, där t ex alla parallella världar skulle rymmas). Det krävs en “agonistisk” politik av motståndare istället för en antagonistiskt politik bestående av fiender som utgör ett hot och måste förgöras. Motståndarna har en gemensam spelplan som kan ritas om, men reglerna (demokrati) står fasta. En konsensuspräglad deliberativ demokrati där politiska klyftan försöks överbryggas ger inte utrymme för riktiga ideologiska motsättningar som kan omstrukturera samhället, istället måste “vi” och “de” etableras på ett legitimt sätt som inte hotar den demokratiska konstituitionen, ett hot vi skymtar i dagens USA.
Den förvirrade antikapitalistiska rörelsens protester (t ex Live 8:s protest mot fattigdom.. vem är emot fattigdom?) tar formen av spektakulär demonstration snarare än politisk organisation. Brist på förslag för alternativ får det att se ut som målet är en avstannad kapitalism och därmed ett något mer förvirrat konsumtionssamhälle eller bara en massa löjliga krav utan hopp på förverkligande. Likaså med den överteoretiska “accelerationismen” som med all sin sofistikerade filosofiska vokabulär – vilken ingen förstår – i slutändan är lika deterministisk som andra Internationalen år 1889, båda tror nämligen på att kapitalismens inneboende logik är det som kommer undergräva den. Skillnaden är egentligen att accelerationisterna är ett kotteri som vill sitta framför soffan och klicka på snabbspolningsknappen. Det är en kapitalistisk realism det med, då de tror att det enda som kan upplösa kapitalismen är den själv, för enögda att se dess kontingenta hegemoniska natur. I slutändan är det som krävs för social förändring en riktig, legitim politisk organisering.
Källförteckning:
Fischer, M. (2011). Kapitalistisk Realism, TankeKraft förlag.
Zeira, A. (2021). Mental Health Challenges Related to Neoliberal Capitalism in the United States, doi: 10.1007/s10597-021-00840-7.
Englund, P. (2003). Tystnadens historia och andra essäer, Atlantis förlag.
Mouffe, C. (2009). Om det politiska, TankeKraft förlag.
Lämna ett svar